Hur Staffan och Agneta hittade HEM

Många medarbetare på HEM år 2025 har inte ens levt i 45 år. Men det är så länge som Agneta, marknadsassistent på energitjänster, jobbat i bolaget. Staffan, driftingenjör på elnät, kan lägga ytterligare ett år till den bedriften sedan han redan 1979 för första gången tog stegen in i bolaget.

• Jag praoade faktiskt på Energiverken, som det hette då, 1979 och lyckades få sommarjobb efter det. Sedan blev det vikariat för en kollega som brutit benet och när jag utbildat mig klart till elkraftstekniker kom jag till driften, berättar han.

För Agnetas del var vägen till HEM lite krokigare men började med att hon gick treårig ekonomisk linje på Sannarpsgymnasiet. Första sommarjobbet var på Albany som då låg vid Gamletull inne i stan. När det sommarjobbet led mot sitt slut och Agneta en dag, som vanligt, satt på bussen från jobbet kom hon i samtal med en av bibliotekarierna på skolan. För att göra den långa historien kort så ledde det samtalet till att Agneta snart hade nytt jobb på skolexpeditionen på sin gamla skola.

Tjänsterna avlöste varanda

I och med det var hon inne i kommunens rullar och den ena tjänsten avlöste den andra på olika skolor i stan. Efter ett år dök så tjänsten på Energiverken upp den 17 november 1980. På den tiden låg kontoret på Hamngatan i fastigheten som förr inrymde bland annat restaurangen Lilla Helfvetet för den som minns de dagarna.

• Jag fick börja på det som var sekretariatet. Det var före alla datorer och digitalisering så vi satt och skrev in allt för hand. Alla brev, protokoll, dokumentation. Ibland fick man rycka in i växeln eller som vaktmästare eller med lönerapporteringen. Man lärde sig massor och framför allt vilka som jobbade i bolaget, minns Agneta.

Även Staffan minns att han fick assistera i växeln och koppla runt samtal till kollegorna.

• Det var så på den tiden att man hoppade in där man behövdes. Satt man i kontrollrummet och växeln behövde bemannas så gjorde man det. Då var det kanske 60-70 personer på Hamngatan och sedan övrig personal så kanske att vi var 100 kollegor då, säger han.

När vi sitter och samtalar kommer både Staffan och Agneta in på ”de gamla goda tiderna”. Båda har de fina minnen av god gemenskap och härliga kollegor de haft genom åren.

• Jag har aldrig varit med om liknande som de första åren. Vi var faktiskt som en stor familj. Man jobbade ihop och man hade fester och konstklubb och det ordnades danskurser och matlagningskvällar. Det var eldsjälar så klart som höll i det och de blev som en festkommitté, minns Agneta.

Åtta olika vd:ar

Både Agneta och Staffan har hunnit med att arbeta under åtta olika vd:ar genom åren. Vissa var mer fest än andra och förhållandena för bolaget var naturligtvis olika genom åren vilket skapade olika förutsättningar för personalen också.

När Renhållningsbolaget och Energiverken slogs samman till HEM märktes en större skillnad i arbetssätt och utveckling av bolaget.

• Tidigare hade vi arbetat nära med till exempel gatukontoret och Vattenverket, men nu blev det mer uppdelat, säger Staffan.

Att HEM och dess personal var väl ansedda i stan var dock fortfarande märkbart ute hos kunderna säger båda två.

• Man märkte när vi kom ut till kunder att medarbetarna här var populära och uppskattade för det vi gjorde, Vi blev alltid trevligt bemötta och vi ställde alltid upp när det hände något också och fixade. Ibland blev vi från bolaget nästan som lärare för andra elektriker i stan, förklarar Staffan.

Personalomsättningen för var näst intill noll. Hade man väl kommit in i bolaget stannade man.

• Det sades till och med att hade man ingen släkting på HEM så kom man inte in för så svårt var det att få jobb eftersom ingen ville sluta före pensionen, ler Staffan som 1990 fick se sin egen bror axla anställning på samma avdelning. Även brorsan är för övrigt fortfarande kvar i bolaget.

Stolthet över jobbet

Agneta förklarar att känslan hos de flesta var verkligen att ”det här är mitt företag” och man var stolt över att jobba på HEM. Hon trivs fortfarande jättebra med sitt jobb som förändrats en hel del genom åren. Chefen och kollegorna är fortfarande det som gör det extra roligt att gå till jobbet och så länge det känns så kommer hon att fortsätta jobba, säger hon.

• Frågan är väl mer varför samhället har blivit som det har blivit. Alla har fullt upp med sitt utanför arbetet. Man stressar ihjäl sig till sist. Varför vill många inte stanna kvar på arbetsplatsen utan hoppar runt efter bara några år? HEM har ju många möjligheter till utveckling som jag ser det, funderar hon.

 

Staffan har trappat ner något genom att unna sig en ledig dag per vecka. Men sluta helt vill han inte göra för trots alla år gillar han fortfarande arbetet och sitt uppdrag.

• Några gånger har jag fått frågan om jag inte vill gå in och ta något chefsjobb, men det är inte för mig. Jag vill jobba praktiskt och brinner för att lösa saker när det händer något. Och att se när de som kommit som nya plötsligt kan stå på egna ben och fixa uppgifterna själva. Då mår man bra.

Med det sagt är Staffan något oroad över framtiden ur just rekryteringsaspekten. Redan idag är det svårt att få tag på medarbetare eftersom energibranschen idag konkurrerar med en rad andra branscher om i stort sett samma typ av folk och kompetenser.

• Lösningen där är väl egentligen enkel: att ta in praktikanter och lärlingar, men det kräver mycket handledning och det ska finnas både ork och tid till det om någon ska bli självgående. Det saknas ofta idag, säger han.

Även analogt är viktigt

Mycket har hänt i samhället och bolaget under de snart 50 år sedan Agneta och Staffan började. Mycket är spännande och positivt och har underlättat arbetet menar de, men ibland går det nästan för långt.

• Det finns en fara i att lägga om allting till digitalt. Händer det något måste vi kunna agera analogt också för annars står vi där, påpekar Staffan.

Man märker att man pratar med en kollega som arbetat med beredskap i många år. Staffan och brorsan ingår också i distributions beredskapsgrupp och är vana att rycka ut när strömmen försvinner. Största skillnaden som hänt i beredskapsarbetet är att kommunikationsavdelningen tillkommit som en egen beredskapsgrupp vilket Staffan tycker avlastat arbetet mycket.

• Förr gällde det enbart att fixa avbrottet. Det där med kommunikation var inte det viktigaste, men man blev ändå avbruten under utryckningen. Idag är det nästan omvänt att kommunikationen går först och sedan kan vi i lugn och ro fixa avbrottet.

Och det har varit en del händelser under åren. En del oerhört tragiska som aldrig kommer försvinna ur minnet.

• Värsta var när jag var först ut då två pojkar lekt vid ställverket vi hade vid Östras Bröd. En dog och den andra killen förlorade sina armar. Det var det tuffaste jag varit med om. Vi fick erbjudande om gruppsamtal och sådant, men det var inte för mig. Men jag glömmer det aldrig.

Översvämmat ställverk

En annan händelse var översvämningen vid ställverket i Hovgård som nästan slog ut hela stationen. Skyfallet hade gjort att vatten forsade ner och rakt in i ställverket. Alla fick gå man ur huse och pumpa vatten. Bönder, brandmän, medarbetare på HEM. Tillsammans avvärjde man en riktig kris eftersom strömmen annars kunde ha tagit veckor att få tillbaka.

Glädje och sorg, spänning och vardag har alltså avlöst vartannat under de många år Staffan och Agneta lagt på sina uppdrag för HEM. Och får man tro dem båda så kommer vi att se dem ett bra tag till.

• Ja, det är fortfarande för roligt att arbeta för att jag bara ska gå hem från HEM, konstaterar Agneta.

FOTNOT: Agneta och Staffan är faktiskt bara två av sex medarbetare som arbetat över 40 år på HEM. Övriga fyra arbetar på olika avdelningar i olika verksamheter i bolaget.